Äkta kärlek
När jag är hemma hos mamma och pappa brukar jag förundras över deras kärlek och över att livet inte blev som de tänkt sig...
Mamma fick veta när hon fick min bror 85 att hon har en sjukdom som kom att göra henne rullstolsburen. Det går igenltigen bara utför. För 10 år sen kunde mamma äta själv, nu kan hon inte ens skära maten. Så från att gå och köra bil kan hon knappt röra sig alls.
Enligt vad alla säger så sitter det inte i huvudet, men det märks att det gör det ändå när det tar 3 ggr för henne att säga ett ord ibland.
Jag beundrar min pappa som när som helst kunnat lämna henne och fått ett "bättre" liv, men trots alla sjukdomar och allt så har han stannat kvar vid hennes sida. Tills döden skiljer oss åt, så är det verkligen. Men trots allt så har vi haft ett riktigt bra liv med mycket skratt och vi har vart på semester och gjort många saker tillsammans.
Det jag även beundrar är att även när allt känns som mörkast så finns alltid humorn där.
När pappa åkte in på lassa på min 17års dag för att han fick en stroke så och blev förlamad på hela vänstersidan så skojade han friskt efter några dagar. Pappa är envis och tog sig tillbaka. Läkaren sa "6 månader måste han nog vara kvar på sjukhus." Två veckor senare var han hemma. Dock åkte mamma in med blodpropp i benet, och efter det fick hon bröstcancer så mitt år som 17:åring va inte direkt det roligaste.
Jag var så arg över att varför skulle allt hända oss? Var det inte nog? Men jag är glad att jag har kvar mina föräldrar, även om dom är lite trasiga =)
Jag älskar dom över allt och kunde inte önska en annan familj.
Och jag vet att det finns äkta kärlek, för det är bevisat =)
Mamma fick veta när hon fick min bror 85 att hon har en sjukdom som kom att göra henne rullstolsburen. Det går igenltigen bara utför. För 10 år sen kunde mamma äta själv, nu kan hon inte ens skära maten. Så från att gå och köra bil kan hon knappt röra sig alls.
Enligt vad alla säger så sitter det inte i huvudet, men det märks att det gör det ändå när det tar 3 ggr för henne att säga ett ord ibland.
Jag beundrar min pappa som när som helst kunnat lämna henne och fått ett "bättre" liv, men trots alla sjukdomar och allt så har han stannat kvar vid hennes sida. Tills döden skiljer oss åt, så är det verkligen. Men trots allt så har vi haft ett riktigt bra liv med mycket skratt och vi har vart på semester och gjort många saker tillsammans.
Det jag även beundrar är att även när allt känns som mörkast så finns alltid humorn där.
När pappa åkte in på lassa på min 17års dag för att han fick en stroke så och blev förlamad på hela vänstersidan så skojade han friskt efter några dagar. Pappa är envis och tog sig tillbaka. Läkaren sa "6 månader måste han nog vara kvar på sjukhus." Två veckor senare var han hemma. Dock åkte mamma in med blodpropp i benet, och efter det fick hon bröstcancer så mitt år som 17:åring va inte direkt det roligaste.
Jag var så arg över att varför skulle allt hända oss? Var det inte nog? Men jag är glad att jag har kvar mina föräldrar, även om dom är lite trasiga =)
Jag älskar dom över allt och kunde inte önska en annan familj.
Och jag vet att det finns äkta kärlek, för det är bevisat =)
Kommentarer
Postat av: Totte
Det är sånt där som ger en hopp om livet/kärleken typ! Härliga föräldrar verkar du ha iaf
Trackback
