groieuj9g8ew
Nä om man skulle orka slänga i sig nån slags frukost/lunch/midda.
Föresten så läste ja en liten intressant krönika som heter Norrland inte guld och gröna skogar. Enjoy.
Tjuvjägare, bidragsfuskare och bakåtsträvare. Eller trygga, naturliga och sansade. Bilden av norrlänningen varierar beroende på om du ser ”Jägarna” eller reklam för Norrlands Guld.
Att skriva om norrlänningar innebär i sig självt ett systemfel. Varenda kotte norr om Dalälven reser sig som en man och vrålar: ”Norrlänning? Jag är jämte!”. Eller norrbottning, klyktattare, västerbottning, medelpading.
Norrland utgör 58 procent av Sverige och att gränsen dragits där den dragits är ingenting annat än godtyckligt. Trots att det egentligen inte finns något skäl klumpas drygt halva Sverige och dess befolkning ihop till ett Norrland.
I en avhandling vid Umeå universitet har Madeleine Eriksson studerat vilken bild av Norrland och norrlänningar som förmedlas i tidningar, film och reklam.
Smickrande är den inte, med något undantag.
Först har vi det dystra landskap som målas upp av rikspress.
När det gäller Norrland – jodå, samtliga fem län geggas ihop till en enda kökkenmödding också av normalt petiga journalister – så handlar det oftast om att rapportera allsköns elände. Arbetslöshet, bidrag, avfolkning, åldringar och sjukdomar. Snacka om osexig landsända – tror jag det att folk sticker fortare än kvickt.
Men det är naturligtvis inte sant. Själva felet är att behandla drygt halva Sverige som en liten plätt.
Norrlands största stad, Umeå, är ingen avfolkningsbygd. Tvärtom hoppas de styrande där att invånarantalet ska fortsätta stiga och så småningom passera 200 000, mot dagens 112 000.
Givetvis finns det jobb i Norrland, fler på vissa orter, färre på andra.
Några är sjuka, många är äldre och somliga lever på bidrag, ungefär som i resten av Sverige.
Men skadan är redan skedd. Norrland är utanför; lite sämre, lite fattigare, lite efter.
Och det är det, enligt avhandlingen, som är själva grejen. Om storstadsområdena ska kunna se sig som moderna och balla så måste det finnas något som är omodernt och oballt.
Den Svarte Pettern hamnade i Norrland.
Som om det inte räckte så hade Kjell Sundvalls ”Jägarna” premiär i Älvsbyn den 31 januari 1996.
Det anges aldrig i filmen var den utspelas mer än att det är i Norrland.
Norrlänningarna i filmen är tjuvjägare, korrupta, bidragsfuskare, skattefuskare, sexistiska, rasistiska, homofoba och våldsamma. Ett gäng man inte skulle vilja ha hemma på middag, med andra ord.
Film är film, kan man tycka, och blir sällan rolig eller spännande om karaktärerna är som folk är mest.
Men på fullaste allvar tog övriga Sverige till sig bilden av Norrland, som den ges i filmen, som sanningen.
Visserligen bygger huvudintrigen på en verklig tjuvskyttehärva i Kalix och såväl Kjell Sundvall som Rolf Lassgård och Lennart Jähkel är själva norrlänningar, vilket kanske togs som en garant för att de skildrade verkligheten.
Här i Aftonbladet protesterade nöjesreportern Ronny Olovsson, med rötterna i Luleå, mot den groteska bild av de norrländska männen som filmen gav.
Men i Helsingborgs Dagblad hyllades filmen för sin realism och äkthet.
Inför ”Jägarna 2”, som hade premiär i augusti i år, befarade tidningen Norrländska socialdemokraten att Överkalix, där filmen spelades in, skulle framställas som en visserligen vacker natur men befolkad av korkade, snusande och vilt skjutande neanderthalare.
Synen på Norrland blev inte vackrare.
Men alla mynt har två sidor och på den andra framträder en annan, fortfarande osann, bild av norrlänningarna.
I Norrlands Guld-reklamen är de norrländska männen sköna typer som inte hetsar upp sig och inte gör sig till utan är nöjda med sig själva och livet. De är trygga och pratar inte i onödan.
Det måste vara skönt att slippa eländesstämpeln i pannan och jag antar att om norrländska män måste välja en av två klyschiga beskrivningar av sig själva så väljer de Norrlands Guld-klichén.
Övriga Sverige vill gärna upprätthålla distansen till Norrland. Det blir lite vi och dem-känsla, lite mobbning för att slippa kännas vid likheterna.
För om Norrland är omodernt och olikt resten av landet så blir andra delar moderna.
Men det där avståndstagandet gäller inte när det kommer till marknadsföring av Sverige. Då är det norrländska väldigt gångbart. Det finns knappt en souvenirbutik som inte säljer något av renskinn eller renhorn, samemössor, fjällbilder och torkat renkött.
Norrlänningarna själva bidrar på sitt sätt med att skapa en bild av sig. Norrländska produkter säljs med visioner om vidsträckt ödemark, frisk luft och rent vatten och – igen – lugna, fåordiga och rejäla människor.
I sin avhandling har Madeleine Eriksson också intervjuat norrlänningar på olika håll i Sverige.
Det framgår att det inte bara är oävet att vara hoptjofsade i Norrlandsgänget och stämplad med vissa egenskaper oavsett om man har dem eller inte:
”(...) framförallt med andrahandslägenheter har det varit en enorm fördel att vara från Norrland. Det finns någon mytbild här i stan att dom är skötsamma, nästan alla lägenheter har jag fått i andrahand, en orsak har varit att jag varit från Norrland. De har rent ut sagt att ’jag hyr oftast ut åt norrlänningar’.”
